Palmar hyperhidros - överdriven handsvett

Homepage   

Hyperhidros och Erytrofobi


- överdrivna reaktioner av vegetativa nervsystemet -



Palmar hyperhidros - överdriven handsvett


Palmar hyperhidros

Palmar hyperhidros är ett säreget tillstånd som kännetecknas av överdriven svettning i händerna, i de flesta fall i kombination med svår fotsvett, och därför ofta betecknat palmo-plantar hyperhidros.
Graden av svettning varierar från måttlig fuktighet av handflatorna till ymnigt droppbildning. Tillståndet kan visa sig under hela dagen eller visa sig utan förvarning i vissa situationer. Typiskt för den essentiella hyperhidrosen är att den upphör under sömnen.
Palmar hyperhidrosis
Svettningen kan utlösas eller förvärras av höga yttertemperaturer eller emotionell stress, men den kan uppträda även utan någon uppenbar anledning. Generellt förvärrar den under varma årstiden och minskar något vid kall väderlek. Förutom svettiga blir händerna hos de flesta patienterna också kalla. Det finns två förklaringar till detta fenomen: 1. avdunstningen av svett drar värmeenergi från den underliggande hudytan och 2. det överaktiva sympatiska nervsystemet orsakar en sammandragning av perifera kärl som leder till minskad mikrocirkulationen i händer (och fötter). Händerna antar ofta en blåaktig-rödaktig färg.

Förekomst och förlopp

Omkring 1% av befolkningen lider av svettiga handflator, ca 0,2% av mycket allvarlig hyperhidros.
Typiskt för den klassiska (essentiella) formen av palmar hyperhidros är att den börjar i de flesta fall redan i barndomen och är i allmänhet kombinerad med plantar hyperhidros. Andra typer av hyperhidros döremot börjar i regel senare i livet. Hos skolbarn kan svettiga handflator och fingrar orsaka svårigheter när de ska skriva och vid andra manuella aktiviteter. Under tonåren tillkommer sedan inte sällan en psykisk belasting. Man blir medveten om och generad för detta "handikapp", undviker direkt fysisk kontakt med andra och försöker ofta dölja händerna eller undvika sociala kontakter överhuvud taget. För många medför hyperhidrosen begränsningar när det gäller yrkesval, t.ex. pga svårigheterna att handskas med fuktkänsligt material (papper osv) eller pga hämningar vid direkt kundkontakt. Hos de allra flesta förbättras inte svettningen med åldern, även om den enskilde kan "vänja" sig och anpassa livsvanorna till sitt tillstånd.

Orsaker

Primär palmar hyperhidros är nästan alltid av genetiskt ursprung och orsakas sällan av underliggande sjukdomar (t.ex. neurologiska sjukdomar). Över 25% av de drabbade individer har en familjehistoria av överdriven svettning.

Utredning

Ett typiskt fall av palmar (eller palmo-plantar) hyperhidros behöver inte någon speciell utredning: diagnos kan ställas på grundval av anamnesen (tidig början i livet i en i övrigt frisk individ, karakteristisk fokal distribution). Utredning behövs endast om svettbildningen ökar senare i vuxen ålder eller om symptom uppträder asymmetriskt (neurologiskt tillstånd?).

Behandling

I regel går man stegvis tillväga, även om erfarenheten visar att allvarliga former av hyperhidros (våta och/eller droppande handflator/fingrar) kommer troligen inte att nå en tillfredsställande lösning utan kirurgi.

  • Antitranspiranter:
    Den mest använda svetthemmande substansen är aluminiumklorid som finns i olika beredningar (kräm, lösning). Dessa produkter som finns receptfritt på apoteket skall applicaras nattetid när den behandlade kroppsdelen inte svettas, annars blir substansen utspädd och "bortspolad" och kan ej tränga in i huden. Långvarig användning kan leda till förtjockning av huden eller orsaka andra vävnadsreaktioner (eksem) vilket kan nödvändiggöra en paus i behandlingen eller att den helt avbryts.
  • Jontofores:
    ett bra alternativ för inte alltför stark hyperhidros när antiperspiranter misslyckas. Kräver regelbundna behandlingar (t ex 20 minuter var eller varannan dag, senare uppehållsbehandling 1-2 ggr/vecka).
  • Kirurgi:
    Kirurgiska ingrepp som siktar på att bota handsvett är indicerade vid svår hyperhidros som ej går att få bukt med med andra metoder. I sådana fall ger en blockad av sympatiska gränssträngen i övre delen av bröstkorgen utmärkta resultat. Effekten inträder omedelbart och metoden utgör en slutgiltig lösning på åkomman.
    Det är viktigt att ingreppet utförs på rätt sätt, dvs att det begränsas till nivån av det s k 3:e torakala gangliet (= ganglion T3 - en nervknuta som ligger nedanför 3:e revbenet) och att ganglion T2 lämnas helt intakt. Denna metod tar samtidigt hand om eventuellt förekommande svettning i armhålorna.
    Tidigare, fr a under 90-talet, har en minoritet av patienterna drabbats av allvarligare biverkningar efter ingreppet, i synnerhet s k kompensatorisk hyperhidros på bålen (mage, rygg, även ben). Enstaka har upplevt värmeregulationsstörning, konstant trötthet och/eller svår bradykardi (mycket långsam hjärtrytm). Långtidundersökningar har visat att uppemot 8% av patienterna, opererade för handsvett, utvecklat så pass tunga biverkningar att de ångrar ingreppet. Av tusentals ingrepp genomförda i Sverige under 90-talet slutade de flesta med goda resultat. I början på tjugohundratalet stoppades dock handsvettsoperationerna i Sverige tills vidare, efter att en ung kvinna hade drabbats av plötsligt hjärtstillestånd natten efter operationen.
    De svåra biverkninarna och komplikationerna har sedermera visat sig kunna förebyggas med användandet av mycket mer exakt operationsteknik, som innebär framför allt att undvika skada på ganglion T2. Biverkningarna, fr.a. kompensatorisk svettning har därefter blivit mycket mildare. Tyvärr utförs ingreppet på många håll fortfarande på ett sätt som vållar skada på ganglion T2, även om proceduren deklareras som T3-operation (eftersom den utförs i höjd med tredje revbenet). Detta har lett till den felaktiga slutsatsen att T3-operationer och T2-operationer medför samma risk. Följer man nämligen reporterna i vetenskapliga litteraturen och granskar publicerat videomaterial inser man att alltför många kirurger inte har tillräcklig kunskap om anatomin och fysiologin av sympatiska nervsystemet och behandlar den sympatiska gränssträngen som om det vore en vanlig perifer nerv. De tycks fr a inte vara medvetna om att ett ganglion är, liksom hjärnan, en ansamling av ytterst känsliga nervceller, som helst ska lämnas intakta och inte får värmeskadas: nerven ska delas med maximal precision på behörigt avstånd till själva gangliet, annars finns risk för att skapa ett instabilt ganglion som genererar kaotiska signaler och reagerar liksom en skadeskjuten björn. För den intresserade läsaren finns det en detaljerad analys av förvirringen beträffande handsvettsoperationer (på engelska) vid följande länk: ETS - CONTROVERSIAL ISSUES.
Botulinumtoxin rekommenderas inte för behandling av handsvett på grund av en rad nackdelar. Behandlingen består av 40-80 injektioner per hand, som gör det till en ganska smärtsam procedur och kan hos de flesta inte utföras utan lokalanestesi (blockad av nervus medianus och ulnaris och infiltration av en ytlig gren av nervus radialis i nivå med handleden). Ytliga partier av tenar- och hypotenarmusklerna (muskler som verkar på tummen och lillfingret) kan förlamas vilket resulterar i försvagning av handens greppförmåga under ett par veckor efter behandlingen. I vissa fall har upprepade botulinuminjektioner under ett par tre år lett till bestående svaghet även sedan behandlingarna avbrutits. Effekten av behandlingen är dessutom ofta ofullständig och varar endast i några månader (genomsnittlig 3-5 månader) vilket gör kostnaden för metoden ohållbar på längre sikt (behandling av båda handflator dubblerar kostnaden eftersom det krävs 1 injektionsflaska för varje hand, dvs 100 U Botox per hand).