Det finns två grundläggande principer för att minska eller eliminera svettningen:
Det finns olika kirurgiska ingrepp som syftar till fullständig borttagning eller åtminstone minskning av antalet svettkörtlar. Effekten omfattar endast det område där operationen utförs. Operationstraumat är i allmänhet mer omfattatnde än vid sympatikuskirurgi, läkningsprocessen tar i regel betydligt längre.
Dessa metoder används nästan uteslutande för att behandla axillär hyperhidros.
Blockering eller delning av nerven som aktiverar svettkörtlarna kommer att resultera i deras oförmåga att producera och utsöndra svett. Effekten av kirurgi på sympatiska nervsystemet är vanligen inte lokaliserad men täcker ett större område på kroppsytan, vilket kan leda till ökad svettning i andra delar av kroppen som motreaktion, även om modernare teknik syftar till att begränsa dessa bieffekter. Sympatikuskirurgi utförs idag med minimal invasiv teknik och orsakar därför minimalt trauma, följt av snabb återhämtning.
Med sympatikuskirurgi kan man behandla kroppsregioner där direkt avlägsande av svettkörtlarna inte är möjligt (ansikte, händer, fötter).
Det finns också överlappningar mellan dessa två principer. Curettage (skrapning) eller aspiration (bortsugning) av svettkörtlarna resulterar inte i fullständigt avlägsnande av svettkörtlarna (många av dem blir endast delvis skadade), men körtlarna kommer samtidigt att förlamas, eftersom nervändarna rivs från körteln.