Ett stegvist tillvägagångssätt bör vara den allmänna riktlinjen för behandling av hyperhidros. Effektiviteten av mindre invasiva metoder bör testas innan man överväger kirurgi. Denna princip gäller speciellt för ansiktshyperhidros, där kirurgi är förknippad med ökad risk för svår kompensationssvettning, liksom för hyperhidros av armhålorna, där botulinumtoxin ger utmärkta resultat utan biverkningar och kräver sällan kirurgi.
Endast vid utpräglad palmar hyperhidros kan kirurgi betraktas som ett lämpligt första-hands alternativ, eftersom konservativa behandlingsalternativ ofta har otillfredställande effekt och biverkningarna är relativt begränsade.
Palmar hyperhidros (handsvett):
Aluminiumklorid -> Jontofores -> Thorakoskopisk kirurgi av sympatiska gränssträngen (ETS)
Facial hyperhidros (ansiktssvett):
Antikolinerga läkemedel -> (Botulinumtoxin) -> Thorakoskopisk blockad av sympatiska gränssträngen (ESB)
Axillär hyperhidros (armhålesvett):
Aluminiumklorid -> Botulinumtoxin -> (Kirurgi)
Plantar hyperhidros (fotsvett):
Aluminiumklorid, desinfektionsmedel + ev. antimykotiska läkemedel -> Jontofores -> Lumbal blockad av sympatiska gränssträngen (ELS)
Även ansiktsrodnad kräver ett stegvist behandlingsförfarande. Efter noggrann psykologisk utvärdering och psykodynamisk behandling, eventuellt stödd av lämplig medicinering, kan en blockad av den sympatiska gränssträngen övervägas. Därvid bör beaktas att, trots en korrekt genomförd operation som nästan alltid följs av utmärkt tidig effekt med fullständig undertryckning av rodnaden, är återfallsfrekvensen större än vid hyperhidrosoperationer (> 10%).